Ett sånt där gammalt visdomsord. Trägen vinner. Nu i så kallade moderna tider hör man det inte så ofta men det är inte mindre sant för det. Samma fenomen döljer sig i det nutida uttrycket "grit". Många försöker förstås analysera vad hemligheten bakom vissas lyckade resultat är. Vad är deras knep? Man pratar om att vara i zonen, dvs punkten där ens fallenhet och intresse för något möts. Säg att du både älskar fotboll och råkar vara begåvad med ett bra bollsinne. Är det ett säkert recept på en fotbollskarriär? Nej, det räcker inte och det är här trägenheten kommer in, eller grit eller uthållighet som det heter på ren svenska.
Det talas och skrivs om 10 000 timmar, så mycket att vi har tröttnat på att höra om dem. Vem vill tänka på det i förväg. Hemligheten är ju att det inte känns arbetsamt när man haft turen att hitta något man både tycker om och har viss fallenhet för. Det brukar hänga samman, det man har lätt för blir i regel roligt. Tänk om man brytt sig mer om sådant i skolan istället för att fokusera så mycket både tid och energi på det man har svårt för och finner ointressant. Hur kan det någonsin väcka lusten att lära och öva?
Visst är det uthålligheten som ger färdigheten, men det skall liksom ske obemärkt. Upplevs det som jobbigt blir det inte roligt och då tröttnar vi och uthålligheten uteblir. Det gäller att hålla glädjen vid inlärandet vid liv oavsett om det handlar om fotboll, pianospel eller något helt annat.
Inget kommer gratis, men det får gärna kännas så när man ser tillbaka i backspegeln. Inte minns man alla skal- och skriv- eller dribblingsövningar när man väl står där i rampljuset. Då känner man bara ren välförtjänt glädje.
