En titt i ordförrådet

Jag samlar på ord. Användbara ord. Ovanliga ord. Inspirerande och tankeväckande ord.

Vackra ord. Ja, vissa är finare än andra. Solvarma klippor. Vingbredd. Molnfri höjd. Norrsken och en val som klyver vattenytan.

Ord skapar bilder inom oss. Och känslor. Eller är det bilderna som skapar känslor? Det är på riktigt svårt att bedöma vad som skapar vad. Det kan lika gärna vara tvärt om.

Man vet aldrig när man får användning för ett undansparat ord. Det kan ligga och damma länge på lagerhyllan och så plötsligt en dag blir det perfekt i en mening. Ungefär som en gammal kryddburk som  spontaninköpts på en marknad i främmande land. 

Den doftade gott där och då men blev sen liggande hemma bland oregano och timjan. Tills ett recept i tidningen Mersmak råkade innehålla just den där kryddblandningen.

Jag googlade på svenskans vackraste ord och fann. humla. vattenpuss och tillit, som dessutom är ett palindrom.

Honung, bikupa och vattenspegel. Vind i segel.

Se sig själv

Det är svårt att se sig själv utifrån. Omöjligt naturligtvis. Det sker alltid genom en spegling. Via en reflektion i en blank yta eller i omgivningens reaktioner.

Det blir alltid i andra hand. Alltid öppet för tolkning. Ser jag verkligen ut sådär, tänker man när spegelbilden tittar klentroget tillbaka från andra sidan glaset.

Nej, det gör man ju inte. Andra ser dig genom sina ögon, genom sin tolkning. Alltid med ett personligt filter emellan.

Så vem är man då? Är det öppet för tolkning det med?
Av mig. Av dig. Av var och en som ser en, på sitt eget vis.

Förvirrande. Befriande. Välj själv.

Att hjälpa hoppet på traven

Ibland blir jag så less på att inte veta. Hur blir det med hösten? Vad kommer hända med virus och smittotal? Sådant som jag vant mig följa och räkna och i viss mån låter påverka mina dagliga handlingar.

Ett visst hopp om ljusning kan anas men får inte tas för givet. Det kan alltid gå åt skogen och ta en oväntad vändning. Det om något har man lärt sig.

Faktum är att inget är säkert, förutom skatter och döden. Inget av dem är jättekul att tänka på om man tänker efter, det bara låter lite roligt. 

Lakoniskt. Kortfattat men innehållsrikt. Kärnfullt. Lite krasst kärnfullt. Ja, något sådant.

Ibland blir jag så oändligt trött på att oroa mig för en framtid jag inte kan veta mycket om. Vad är det ens för vits? Ingen vet. Vi får se är det enda svar som finns. Med tiden.

Ingen kan veta men alla kan hoppas.

Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa hoppet på traven. Finns ändå något litet jag kan göra som kan påverka i rätt riktning?

För mig själv

Jag har länge försökt komma igång med andra halvan av en helhetslösning som skall väcka liv i ens inre kreativa konstnär. Den där som vi alla föds till men som sedan allt som oftast begravs i olika lager av tvivel och självförakt under vuxenblivandet.

Ena halvan, morgonsidorna, sitter som en smäck sedan drygt tre år. Ytterst få om ens någon dag har blivit utan denna nyttiga skriftliga reflektion, om än inte alltid direkt på morgonen. 

Men den andra halvan är det värre med. Konstnärsträffen. Meningen är att man skall planera och genomföra minst en aktivitet varje vecka. För sig själv.

För sig själv i dubbel bemärkelse. Man gör det för sig själv, för sin egen skull. Det är även viktigt att man är själv, att man gör det utan sällskap.

Gör man saker tillsammans med andra tenderar fokuset att bli på dem och deras upplevelse. Här är det meningen att man skall roa sig själv för att locka fram det lekfulla kreativa.

Men tänk vad svårt det är att verkligen göra något för min egen skull. För mitt eget höga nöjes skull. Det sker nästan aldrig, särskilt inte sedan förra vårvintern då det mesta av skoj sattes på vänt.

Nu faller det sig naturligt att välja umgänge med andra framför egna äventyr. Men något litet måste jag ändå försöka få till. Skam den som ger sig.

Njutbar

En bar som man njuter vid, är det en njutbar? Jag tänker mig att man sitter där vid disken och njuter av ostron och champagne, sushi eller av någons sällskap.

Jag är svårt förtjust i bardiskar. Gillar att hänga vid dem och jag har haft ett par i min ägo. En av dem var en svart och vinröd från möbelpalatset IKEA.

Inköpt till en studentlägenhet, för bardisk skulle man ha. Tyckte jag. Nu har jag tyvärr inte plats för någon längre, trots en betydligt större bostad. Andra behov och önskemål trängs här och sådant får man snällt respektera.

Bardisk hemma är en sak men det riktigt njutbara är att få hänga vid en riktig hotellbar. När den möjligheten åter öppnar sig utan att man behöva riskera sin och andras hälsa alltför mycket, så står jag först i kön.

Näring till en förtorkad konstnärssjäl

Kreativitet är det som återstår av det oförstörda barnet. Barnet som ritade gröna solar och djur som inte ens naturen kunnat hitta på.

Men, barnet växer upp. Hon slutar tro att solar kan vara gröna och djuren går och gömmer sig för fantasin och låter sig inte längre avbildas.

Kreativiteten, den lilla resten av den så en gång självklara magin, visar sig sällan. Vågar sig inte ut för att leka i den hårda vuxna verkligheten. I de sterila kontorslandskapen finns ingen näring för lusten att skapa. Inte heller i den numera digitala motsvarigheten.

Om skaparlusten någon gång tittar fram så är det i duschen eller i halvsömnen. Då när man inte är på sin vakt. 

Vilken form av bränsle går kreativiteten på? Inte är det pengar. Inte heller tid. Jag tror den lever av det oväntade. 

Jag läste för många år sedan en bok där det fanns ett rymdskepp som drevs av osannolikhet. När något väldigt osannolikt inträffade fick skeppet drivkraft. Något liknande är det med fantasin. Den frodas av det förvånansvärda. Fantasin trivs i ovisshet och gillar att bli överraskad.

Prova något nytt. Gör inte allt som vanligt. Det är välkända råd. Kanske dags att ta dem på allvar. Fantasin är inte död, den är bara uttråkad.

En ovanligt lång augusti

Idag blev det september men känslan är att den månaden redan pågått ett bra tag. Minst halva augusti hade klar septemberkänsla. Jag blev liksom förvånad varje dag att det fortfarande var dagar kvar på augusti.

Nåväl nu är det september på riktigt, även enligt kalendern. Annars brukar det vara januari som känns märkligt lång, då i början när det nya året är trögstartat och går på halvfart. Men såhär, mitt i, det var nytt. 

Vad fick augusti att dra ut så på tiden?

Redan vid åttatiden faller skymningen, solcellslyktan på balkongbordet är redan tänd. Jag har ätit årets första och förmodligen enda kräftor. Tankarna går åt grytor. Vilka goda långkok skall få förgylla denna höst? Dags att plocka fram kokböcker och recepttidningar. Googla godaste höstgrytan.

Snart, snart är jag redo att släppa taget om sommaren som blev till höst redan i augusti.