Jag har länge försökt komma igång med andra halvan av en helhetslösning som skall väcka liv i ens inre kreativa konstnär. Den där som vi alla föds till men som sedan allt som oftast begravs i olika lager av tvivel och självförakt under vuxenblivandet.
Ena halvan, morgonsidorna, sitter som en smäck sedan drygt tre år. Ytterst få om ens någon dag har blivit utan denna nyttiga skriftliga reflektion, om än inte alltid direkt på morgonen.
Men den andra halvan är det värre med. Konstnärsträffen. Meningen är att man skall planera och genomföra minst en aktivitet varje vecka. För sig själv.
För sig själv i dubbel bemärkelse. Man gör det för sig själv, för sin egen skull. Det är även viktigt att man är själv, att man gör det utan sällskap.
Gör man saker tillsammans med andra tenderar fokuset att bli på dem och deras upplevelse. Här är det meningen att man skall roa sig själv för att locka fram det lekfulla kreativa.
Men tänk vad svårt det är att verkligen göra något för min egen skull. För mitt eget höga nöjes skull. Det sker nästan aldrig, särskilt inte sedan förra vårvintern då det mesta av skoj sattes på vänt.
Nu faller det sig naturligt att välja umgänge med andra framför egna äventyr. Men något litet måste jag ändå försöka få till. Skam den som ger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar