Tiden jag lägger ner på skrivande fungerar i bästa fall som ett klister, en dragningskraft som sammanfogar tidigare lösa fragment till en hel berättelse.
En början, ett slut och någonting däremellan.
Jag har ännu inte helt klurat ut om det räcker med många små stunder eller om det faktiskt även krävs några längre sjok av sammanhållen tid för att verkligen få ihop en fullständig historia, utan hål och konstiga hopp.
Mina texter är som lapptäcken. De består av lösryckta stycken, som jag försöker sätta samman. Minnen, citat, något jag hört på bussen, en kvardröjande känsla från en dröm. Alla stuvbitar ligger blandade i en korg på golvet vid mina fötter. Jag vet inte vilka som hör till vilken berättelse.
Man får börja i någon ände. Sy ihop två bitar som ser ut att matcha varandra på något vis. Kanske passar de ihop kanske inte. Om inte, får jag sprätta upp.
Jag syr med en tråd av tid.
