För precis 22 år sedan gjorde jag mig redo för att gå uppför altargången. Bröllopsdagen. Konstigt för inte känns det så värst länge sedan. Tiden är ju som den är. Elastisk och tänjbar. En evighet och ett ögonblick på samma gång.
Vi kan mäta tid, väldigt noggrant till och med, men det hjälper inte. Känslan, den egna upplevelsen följer sin egen väg, låter sig inte styras av atomers regelbundna svängningar.
Du kan omöjligt minnas alla dagar, inte ens alla år är värda att lägga på minnet. Samtidigt finns de där, alla morgnar, alla dagar du gått till jobbet, alla resor, alla sena kvällar med vänner. Allt det där vi kallar vardag. Livet mellan igår och imorgon.
I ett tal till min man när han firade 40-årsdag sa jag:
Jag har känt dig halva mitt liv, ändå träffades vi nyss och vår ettåring har funnits i en evighet.
Precis så kändes det och är väl ett exempel på att tiden är en gummisnodd och inte en stel linjal.
Kan tillägga att ettåringen är tonåring vid det här laget.
Idag är det fredag, nyss var det måndag. Det som nyss låg oändligt långt fram känns plötsligt som igår fast det hände för över 20 år sedan.
