Man lär sig som bekant av sina misstag. Sägs det. Men, jag har ett dilemma. Jag skriver ju och tycker om både själva aktiviteten och oftast även resultatet. Jag har blivit hemmablind för mitt eget språk och berättaruniversum. Jag är min egen största beundrare och supporter. Gott så. Ett självförtroende angränsande till hybrisnivå kanske inte skadar. Hellre det än en ödmjukhet intill självutplåning.
Men nu till dilemmat. Hur får jag ärligt och objektivt en bedömning av om det jag skriver är bra?
Och vad är bra?
Det är ju åtminstone till stor del något subjektivt.
Såvida det inte är fullständigt tok-kass för då tycker nog de flesta det.
Visst finns det råd att lyda och allmänna tips att följa, exempelvis den dramaturgiska bågen.
Men om det istället blir upp som en sol, ner som en pannkaka. Hur märker jag det när jag är mitt i min egen värld, där allt är logiskt och alla formuleringar genialiska? Inga floskler här inte. Inte alls.
Och jag har inte hört någon sträng brista. Hur låter det? Tjong?
Tänk vad fånigt om jag står här med en stränglös båge. Usch, jag kastar iväg den långt...
Men jävlar, det är en bumerang, den kommer tillbaka... Snabbt, ducka! Take cover!
"Don't judge a book by its cover" Men det gör man ju...
Min morfar hade en slangbella. Hållbar och tillförlitlig. Den kanske finns kvar i någon gömma.
