Nu känns det sådär igen, att tiden bara rusar. Skenar utan kontroll. Vad är det som styr? Vad utanför eller inom mig gör att upplevelsen av tillvaron inte går på djupet?
Tidshavet har flera skikt som rör sig olika snabbt.
Nu rider jag fort på ytvågornas snabba rörelser istället för att befinna mig i djupets stillhet.
Jag inbillar mig att jag måste upp till ytan för att andas, men det är precis tvärt om.
Det är i djupet andningen och tanken kommer till ro och jag hinner registrera. Skapa minnen. Minnas.
Befästa.
