Jag har alltid valt att hålla isär arbete och fritid. Aldrig jobbat hemifrån. Inte heller tyckt om att plugga annat än i skolmiljö. När jag är hemma är jag ledig. Så har jag tänkt. Så har jag gjort. För att jag vet att jag annars skulle ha väldigt svårt att få till övergången mellan arbetsdag till fritid.
Fram till nyligen då, när jag liksom många andra inte längre kan gå till kontoret. Plötsligt måste alla som kan arbeta hemifrån. Självklart, jag förstår orsaken. Men faktum kvarstår, hur skall jag kunna släppa jobbet nu när det inte finns en dörr att gå ut igenom på kvällen. Ingen bro att passera mellan ön där jobbet ligger och den där jag bor.
Om jag inte kan ha kvar min gräns i det fysiska rummet måste jag skapa en annan. En mental. Jag behöver en ritual som signalerar att min arbetsdag är slut. Mitt jobb är annars av den karaktären att det aldrig blir klart. Jag riskerar att bli sittandes till långt in på kvällen.
Inget vunnit. Lika mycket arbete återstår nästa dag. Inget vunnet. Bara förlorat.
Tiden för läsande tryter, den för skrivande ännu mer. Tiden för vila och återhämtning. Tiden för mig och de mina. Förbrukad till inget nytta, tid som aldrig kommer igen.
Igår förmiddag kom jag på en idé till lösning. Jag vet med mig att jag är ganska lättlurad, jag kan till och med enkelt lura mig själv. Ett gammalt ordstäv kom för mig.
Ur syn, ur sinn.
Värt att prova. Jag gick till en sån där butik som specialiserat sig på förvaringslådor till folk som inte vill kasta allt de äger. Köpte något som jag döpte till Kontoret. Liknande en verktygslåda i svart kartong med plats för laptop, tillbehör, pennor, böcker och sån bråte som jag vill slippa se när jag inte jobbar.
Om det funkar? Jag tror det. Idag är det söndag och jag har inte ägnat kontorslådan på golvet under skrivbordet en tanke. Förutom nu då, när jag skrev om den...
