Inbillade minnen av magi

En jul för många år sedan råkade det ligga inte mindre än fyra exemplar av samma bok under granen. Min mamma hade köpt en till mig och en till sin mor, jag hade köpt en till min mor och min mormor hade köpt den till min mor. Vi skrattade gott när vi öppnade dessa klappar.

Boken hette Musselstranden och den var väldigt bra. Jag minns den som suggestiv och att det var nån form av övernaturligt i den. Exakt vad kom jag dock inte ihåg när jag för bara något år sedan fick för mig att läsa om den. 

Det visade sig att det inte alls var något övernaturligt i den. Känslan dock. Fortfarande magiskt bra. Precis likadant var det med Doris Lessings bok The Fifth Child som jag läste för länge sedan och nu relativt nyligen läste om. Jag var helt övertygad om att det var övernaturliga inslag även i denna roman. 

Men icke. Det måste vara något med språket, eller vad det nu är, som skapar känslan av en magi som faktiskt inte finns i själva berättelsen men som ändå så tydligt genomsyrar den. 

Magin ligger där som en underton. Inte falsk. Bara där.