När jag startade bloggen 2012 hade jag kommentarsfunktionen avstängd. Och den var anonym, på så vis att jag inte skyltade med mitt namn. Jag minns inte exakt varför jag ville vara så hemlig och oåtkomlig men det berodde antagligen vid en ovana att synas på nätet.
Nu mer än ett decennium senare är det vardagsmat. Allt och alla finns på internet. Det är där man är och knappt nån annanstans.
Jag startade inte bloggen för att få kommentarer. Den var bara ett utlopp, ett ställe att spara små texter och funderingar. Roligare än att gömma dem i byrålådan. De syns, de finns. Ett slags arkiv över mina spontana ofiltrerade tankar. De ogenomtänkta.
Numera går det att lämna kommentarer här men ingen gör det. På en blogg jag ibland själv läser, den enda, är kommentarsfältet ytterst livfullt och intressant. Hon som driver den frågade nyligen sina läsare hur de resonerade gällande sitt kommenterande och det rasslade till rejält.
För att få kommentarer behöver man eventuellt ställa en fråga. Är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar