Hur mycket jag än njuter av stunder av självvald ensamhet så finns ett behov av nån sorts sällskap. Under en period i livet då jag bodde ensam skapade ofta en lite ljuslykta en känsla av sällskap under de långa kvällarna av pluggande.
Elden kändes som ett levande väsen. Den rörde sig, behövde syre och kunde även slockna och dö. Med den lilla lyktan bredvid mig på skrivbordet kände jag mig inte ensam.
Elden har alltid varit viktig för människan. Livgivande. Värmande. Kanske även ett sällskap. Innan hon lärt sig skapa den själv fick den fångas i skogen efter ett blixtnedslag. Försiktigt inbäddad i torr mossa kunde en liten gnista bäras långt.
Det är lätt att fascineras av eld. Den både tar och ger liv. Liksom de övriga elementen, havet, vinden och jorden.
