En av de första övningarna på skrivkursen jag går denna sommar var att skriva ett avskedsbrev till sin inre kritiker. Det gjorde jag gärna!
Det var länge sedan vi sågs, men idag blev jag påmind om vår gamla vänskap. Rättelse. Vänskap var det väl aldrig, åtminstone inte en jämlik sådan. Jag var beroende av dig. På olika sätt försökte jag frigöra mig, tex genom att skaffa mig andra beroenden.
Ett tag tyckte jag mig skriva bra i skenet av ett rödvinsrus. Andra perioder var det snarare kärleken till möjlig berömmelse som drev på skrivarlusten.
Jag vet att du minns mig och jag glömmer aldrig dig, däremot har jag nuförtiden lärt mig att springa ifrån dig.
So long, long gone...
