I min iver att jaga ifatt skrivarron springer jag istället ifrån den. Så urbota dumt!
Jag borde bara sätta mig ner på rumpan och skriva. Så långt jag hinner den stunden. Varje stund. Inte låta mig hindras att jag om några timmar behöver vara någon annanstans.
Nu liknar mina dagar snarare en episod ur Super Mario. Kommer jag bara förbi draken så kan jag skriva sen. Ta mig förbi vardagens hinder. Plocka guldmynt. Plocka disk.
Men det funkar ju inte, det finns alltid en bana till, ytterligare en nivå. Man kommer aldrig fram och till ro. Jag måste sluta springa.
Det hela liknar en dåligt planerad arbetsdag, en illa strukturerad arbetsprocess. Som bara är reaktiv.
Tipset för dagen från skrivkursen är att se sitt skrivande som ett jobb, där jag är min egen chef. Så är det ju. Jag kan inte säga att det är en ny tanke. Jag har försökt flera gånger och jag försöker igen.
Skam den som ger sig. Envis som en röd gris. Ja, sådär håller jag på...
Jag skriver något varje dag. Check på den.
Men romanen, det stackars manuset. När skall jag skriva på det?
Jo, såhär skulle man kunna planera och göra:
Arbeta med det varje dag ett fastslaget antal timmar. Morgon eller kväll, undrar man då genast.
Det känns iallafall enklare att bestämma en tid än ett visst antal sidor, men jag kanske omvärderar.
Trots allt är det historien som räknas och inte nedlagd tid även om det givetvis finns en viss korrelation.
Nu gäller det bara att stanna upp och komma igång.
