I det repetitiva ryms både tristress och trygghet. Det beror på hur man har det. Hur man tar det.
Monotonin. Den invanda lunken. Urtrist eller vilsamt skönt.
Samma sak händer imorgon. Som i Ebbas gamla sång, fast man inte ens bör åka trick längre. Vardagen är för tillfället ännu mer enformig än i den gamla låten.
Påminns om en annan låttext, Reeperbahns "Gröna tapeter" Och visst kan man känna en viss klaustrofobi efter ännu en arbetsdag omringad av, om än inte gröna, så i varje fall tapeter med tjatigt mönster.
Jag lyssnade på dessa gröna texter oräkneliga gånger under uppväxten. De sitter där som berget, så länge mitt minne fungerar.
Apropå gamla låtar så lyssnar fjortonåringen nu flitigt på Harpos Moviestar. Klämkäckt så det förslår och nu är det fullkomligt omöjligt att få den ur huvudet. Den snurrar runt där inne som skivan en gång gjorde på grammofonen.
Men det enformiga behöver inte vara tråkigt. Meningsfull monotoni skapar även trygghet. Goda vanor. Trevligt tradiga traditioner. Att veta att det kommer en dag även imorgon som i stort sett liknar idag.
