Ett berg av ord växer inom mig. En lavin av formuleringar redo att rasa utför branten. Idéer, plotter och vändningar. Samtidigt behöver jag arbeta med avskalning och rensning. Allt på samma gång.
Vad hindrar orden från att fritt forsa ut? Tillräckligt med tillgänglig tid brukar jag tänka och tro. Jag vet förstås inte om det är sant. Jag har aldrig haft, eller tagit mig den tiden. Mest handlar det nog om en bekväm tanke. En bortförklaring.
Är det av rädsla över att orden skall visa sig vara meningslösa som jag avhåller mig? Nej, det spelar ju ingen roll, ingen annan behöver läsa eländet om det skulle gå så illa.
Hur avgör jag vad som är ogräs och vad som är blommor värda att spara och ge lite extra gödning. Jag känner mig hemmablind i min egen trädgård. Men det kanske ger sig om jag bara kommer ut och sätter igång och får fingrarna ner i jorden.
