En hisspitch

I två av mina nu pågående romanprojekt förekommer hissar som skapligt betydelsefull rekvisita. Kan man förresten betrakta en hiss som rekvisita, eller är det snarare en del av miljön? Nåja om vi lägger just den frågan åt sidan kan jag konstatera att hissarna otvetydigt spelar roll i berättelserna.

I den ena, en vackert utsmyckad hiss i ett sekelskifteshus, döljs ett hemligt meddelande bakom spegeln. I den andra utspelas ett skottdrama.

Jag tänker att mina hissar är metaforer för en förflyttning, en resa. Kanske är du inte den samma när du stiger av som när du går på. Vem vet vad som händer mellan två våningsplan, kanske korsas även en dimension?

Hissar har alltid fascinerat mig. Jag var en sån där besvärlig unge som alltid lekte i hissen trots den lilla mässingsplaketten som tydligt förkunnade att den inte fick begagnas av minderåriga. Jag visste mycket väl vad begagna betydde men tänkte att det var fullt trovärdigt att oskyldigt påstå motsatsen om vicevärden skulle komma på mig.

Jag tror även att jag innehar någon form av informellt stadsrekord i antal gånger jag fastnat i en hiss. En urval: 

I i höghuset där fritidshemmet låg fick jag klättra ut medan hissen satt fast mellan de två översta våningarna. 

Fredagkväll på jobbet, ett folktomt Ericssonkontor. Endast tack vara en tidigt mobiltelefon, en prototyp, jag råkade ha i bakfickan, räddades jag ifrån att sitta fast hela helgen. 

På ett annat jobb, en statlig myndighet, fast i liten hiss med sju olyckliga kollegor. Två mer olyckliga än oss övriga. Den gången ringde jag blandkåren som fick komma och bända upp dörren så de snabbt fick komma ut i friska luften.

Hemma i mitt hus satt jag relativt nyligen fast i en dryg timme när det var strömavbrott i halva stan. Som tur var hade jag en papplåda att sitta på, den som jag var på väg ner i soprummet med. Inte ens brandkåren hade tid att släppa ut mig den gången.

På en företagsfest, jag minns inte några detaljer men jag minns baren. De hade placerat den i hissen och som gäst fick man kalla på den till det våningsplan där man befann sig. Genialiskt och konstigt att man inte ser det konceptet oftare. Den hissen fastande inte på annat vis än i mitt minne och signaturdrinken måste ju ha varit Gröna hissen.