Runaway train

Jag har tappat greppet om tiden. Det lilla grepp jag haft vill säga, längst bak på sista vagnen i det framrusande tåget. Eller kanske har jag snarare rusat framför loket i rädsla att bli överkörd. Jag vet inte vilken liknelse som är mest rättvisande för den känsla jag har.

Dagarna smälter samman. Veckorna går i varann. Är det vår eller höst?

Nyss var det sommar. Nu är det strax advent. Väntan på julen. Jag vill att det ska gå njutningsfullt långsamt. Så att jag hinner med. 

Jag vill hinna kliva på tåget, genom en dörr, som en normal passagerare. Hitta min plats och sätta mig bekvämt tillrätta. Hinna både läsa en bok. prata med en medpassagerare, slumra en stund och sen piggna till med hjälp av en kopp kaffe från cafévagnen. 

Hinna njuta av resan.