Ett mörker i ljuset

Första advent. Det är vackert med snö på taken. Som på ett vykort ligger det där som ett fluffigt vitt täcke och ser bedrägligt varmt och mysigt ut.

Jag såg ett foto av en översnöad trädgårdsmöbel. Direkt föreställde jag mig två personer från landet Frost sitta där och klirra med varsin islatte i höga kristallglas.

Det är snö i Stockholm och jag har virat ljusslingor runt räcket på mina balkonger som syns från två av stadens broar. Det händer att jag går på promenad bara för att beundra hur det ser ut från andra sidan. I år är det bara vita lampor. Den färgglada variant som dessutom kunde styras med fjärrkontroll jag hade för några år sedan var möjligen snäppet för mycket.  

Bjällerklang!

Men hur är det egentligen, kan man få för mycket av det goda? Av det ulliga gulliga juliga kuliga? För mig handlar julen och vintern mycket om kontraster. Varm glögg efter en dag i skidbacken. Kalla fötter och varma raggsockor. Mörker och ljus.

Vi ska pigga upp oss med lite mörker i ljuset.
Det får nämligen inte bli alltför gulligulligt och sockersött.

Jag lärde känna Krampus förra julen då en kollega med en tysk mamma berättade om honom. Krampus är elak typ med bockhorn som smyger runt med ett ris och straffar busiga ungar. De riktigt olydiga stoppar han ner i sin säck och tar med sig till skogs. Vad han där gör med dem förtalte inte historien men det kan inte vara något trevligt.

Sydtyska barn kan man alltså hota med Krampus så att de håller sig i skinnet i juletider. Vad som händer med olydiga barn här hemma är mer oklart. Alla lär ju svara ja på frågan: Finns det några snälla barn här?

Ja, just idag är jag snäll!