Är det bara jag som bryr mig om förlusten av ett torn? Inte i schack alltså, utan här i stan. TV-tornet på Gärdet, Kaknäs som jag nu ser från mitt vardagsrumsfönster. Tornet i sig får nog stå kvar men jag får inte längre åka upp och beundra utsikten därifrån.
Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?
Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.
Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.
Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.
Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.
Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.
Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".
