Det var utsikten jag föll för när jag första gången kom upp i det som skulle bli vårt hem på sjunde våningen. Utsikten över hustaken på andra sidan kanalen, utsikten över spåren och tågen som på håll liknar en modelljärnväg.
Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.
Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.
Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.
Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.
Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.
