Intressant hur en tanke hakar i nästa, som vagnar i ett oändligt långt godståg.
Som vanligt startade det i duschen.
Jag tror det började med alias, sådant som man kallar sig i ett spel. Själv brukar jag heta Blixten efter den lilla röda bilen i den tecknade filmen. Det ger liksom bra skjuts.
Nåväl, tanken på Blixten påminde mig om ett foto jag en gång fick av en kollega på förrförra jobbet. En Camaro på Mantorps racerbana målad just som Blixten.
Kollegan visste att jag gillade både bilmärket, jag hade en Camaro på den tiden, och Blixten. Bilden blev min bakgrundsbild på datorn under många år.
Men nu undrade jag vem kollegan var. Först var minnet mycket dimmigt. Inget namn, inget ansikte, bara en känsla. Sen klarnade det långsamt, fram trädde hans fru, som jag nu mindes var präst. Då kom ett minne av ett dop som hon förrättade. Vems? Jo, en hela annan bekants dotter, vars fru råkade vara kusin med min kollega, prästens man.
Så kan det bli när jag åker med tanketåget. Jag minns fortfarande inte min kollegas namn men jag känner på mig att det finns på nästa station om jag åker med en bit till.
