Att skiva för ingen

Jag läste nyligen en artikel som framhöll värdet av det läsarlösa skrivandet. Nu minns jag inte vad som var så föredömligt just med att skriva för ingen. Om inte annat blir det ofrånkomligen så att man skriver för sig själv.

Kanske var det rent av det som var själva vitsen?

Om någon skulle fråga mig för vem jag skriver så skulle svaret blir för mig själv. Nu är det ingen som har frågat så det blir lite spekulativt hela saken. 

Möjligen skulle svaret bli ett annat om det fanns en extern läsarskara och någon av dem ställde den där frågan. Då kunde det rent av låta lite avmätt och utestängande att säga att jag skriver bara för mig själv. 

Det är nog helt enkelt inte helt sant.

I något av alla skrivartips jag läst i sommar stod å andra sidan att det är viktigt att föreställa sig sin läsare. Att skriva för någon. Specifik.

Till exempel: Hur gammal är min läsare och hur påverkar åldern dess referensramar kring världen? Är min läsare också en expert inom området jag skriver om eller måste jag krydda med undervisande inslag? Blir jag för läsaren en jämlike eller en lärare?

Vad gör min läsare om dagarna, jobbar heltid eller är fri att läsa? Vad har de hemma i bokhyllan?

Någonstans där i listan orkade jag inte längre. Vem bryr sig? Jag vet knappt de där sakerna om mig själv och än mindre om en påhittad person som skulle få för sig att läsa något jag skriver. 

Så, jag fortsätter som nu, att skriva för ingen och för alla.