Det är det här med att trivas i sitt eget sällskap. Det är så lockande. Stärkande. Det är så jag finner min ro, min återhämtning.
I solituden laddar jag min livskraft. SAOL beskriver denna underbara plats såhär:
"konkret, om plats där man är ensam, avskilt rum eller dylikt avsett att vistas ensam i"
Det var länge sedan nu. Jag tillbringar i stort sett all tid i hemmet. Arbetstid, fritid, semester. Det blir inte mer rumslig variation än en skogspromenad eller en tur till mataffären. Solituden lyser med sin frånvaro. Det är alltid folk i min närhet. Kärt folk, förmildrande absolut, men de är där.
Av familjetekniska logistikskäl är min solitud mest mental men icke desto mindre värdefull och njutbar. I bland checkar jag in på vilohem för trötta själar
