Häromkvällen var jag på utflykt med skrivande vänner och som vanligt fylldes jag av glädje och inspiration och nya tankar om skrivandets svårfångade väsen.
Vi pratade bland annat om vad vi undviker att skriva om och varför. Varför ligger våra viktigaste, käraste alster undangömda, om än inte bortglömda, i nedersta byrålådan?
Varför fyller vi vår tillvaro med så mycket annat än det enda som egentligen betyder något för oss? Ibland handlar utfyllnaden visserligen om skrivande men då är det ofta rent "nöjesskrivande". Det som är kul men inte går på djupet.
Som den här bloggtexten inser jag skamset...
Svaret är förstås att de där viktiga texterna, de som ligger närmast hjärtat och själsdjupet också är de allra känsligaste. De som kan få oss på fall. De som kan få oss att totalt tappa greppet om den så kallade verkligheten.
Vågar jag ta risken att släppa ut en sådan sak? Vad händer om den inte mottas väl, inte ses av snälla ögon. Det är så lätt att låta berättelsen bida sin tid ännu en stund och fylla ordrummet med ytterligare en banal text påhittad i stunden.
De andra får ligga till sig i mörkret i byrålådan. En dag tål de måhända att se dagens ljus.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera