Alltså detta med språk. Fascinerande. Jag läste något om pannkakor. Att det är gott. Jovisst pannkakor är gott, trots att det kanske borde heta att de är goda.
Om man skall vara språkligt korrekt alltså.
Men pannkakorna, trots att de är fler än en, ses liksom som en enhet, kanske en trave, och det låter helt rätt att säga att pannkakor är gott.
Fräknar är också snyggt trots att jag aldrig sett ett ansikte med bara en fräken. Det är som om alla prickarna bildar en enhet. Som en stjärnbild. Eller kanske en hel stjärnhimmel.
Ibland blir det pannkaka av hela smeten. Som vissa saker som liksom inte går att säga.
Barn kan vara rädda men hur benämner du en unge som är rädd? Om du nu vill fortsätta kalla hen för ett barn vill säga. Adjektivet rädd går inte att böja så att det passar ihop med ett substantiv som man sätter en framför.
En rädd tiger, men ett modigt lejon. Ett skrämt lejon och en modig tiger. Nåja, nån rättvisa måste det för katterna vara.
Blå och andra färger funkar däremot. En blå bil och ett blått tåg. Vilken tur!
