Det är något med ljudet... Speciellt. Sensuellt. För evigt förknippat med tonår och ungdomligt oförstånd. Rökiga källarlokaler och rullskridskor på en parkeringsplats.
När jag hör någon spela sax känner jag en sorgsen lycka över kärlek som aldrig blev, ett jag som aldrig fanns.
En längtan som inte tog sin chans.
Jag visste ju att det var samma grepp som på en klarinett. En klarinett hade jag nog lyckats få tag i. Det var det många unga som spelade. Men ändå, jag tyckte också det verkade så meckigt med de där rörbladen som skulle ligga i blöt innan man monterade dem.
Det stannade vid pianot och knappt ens det. Men nu börjar jag fundera på att lära mig spela munspel, något utöver gamla Oh Susanna...
