När annars skulle man kunna fråga sig. Vad blir svaret då?
Jag läste om en bok eller film eller om det var både ock. Hur som, det var en berättelse om några familjer på strandutflykt. Plötsligt började alla åldras fort, småbarnen blev hormonstinna ungdomar och de nyss unga föräldrarna blev snabbt medelåders och de äldre började förlora sig i dimmorna.
Människorna på stranden kunde inte ta sig därifrån. De befann sig i en evig dag som snabbt tog livet ifrån dem. Ingen förklaring gavs. Tack och lov, tänk om de alla vaknat upp och insett att de bara ätit dålig räksallad eller nåt sådant larvigt.
Nix, här var det existentiellt allvar. Du kan inte fly levande från livet, Det finns ingen väg ut, förutom döden och den kommer oavsett till slut. Människorna på stranden kunde inget annat göra än att berätta historier för varann och bygga sandslott som vågorna och vinden snart tog med sig bort.
Vi kan inte annat göra än att ta vara på tiden, göra gott för andra och oss själva. Leva det liv vi kan, här och nu. Tänka tillbaka på fina minnen och drömma om framtida. Nyttja all tillgänglig tid på samma gång. Nuet är ju så jämrans kort, det går inte att begränsa sig till bara det.
Det är bara att gilla läget på tillvarons strand.
