Vilse i tiden, vilse i pannkakan. Ja nånstans där befinner jag mig. Eller alltså, var jag befinner mig har jag full koll på. Hemma. Alltid hemma. I princip utan undantag. Undantagen är mataffären och en promenad eller två på helgen.
Det är när som är bekymret. Jag har kommit på mig med att allt som oftast undra om det är före eller efter jul. Jullovet som var nyss vägrar sätta sig i minnet. Alla dagar är så lika.
Jag har tappat greppet om tidens gång. Så känns det efter ett år utan de flesta normala markörer.
Ett år utan teaterbesök, springlopp, traditionsenliga fester och firanden. Ett år utan skolavslutningar och konferenser. Ett år utan fysisk interaktion med andra människor än de som jag delar hem med.
Jag klagar inte, tycker mer det är ett intressant men beklagansvärt fenomen. Tiden måste uppenbart fyllas med något för att den alls skall uppfattas. En tillvaro utan variation, utan saker att lägga på minnet, den faller bara ihop till en punkt omöjlig att fokusera på.
Vad är ett liv annat än en räcka minnesvärda händelser. Saker att minnas, saker att drömma om att de skall hända igen. En fredagsöl med vänner. En resa till en annan stad. Att åka buss hem från jobbet. Att jobbet också kan vara en plats och inte bara något man gör.
Själva nuet enbart går inte att leva i, men det är nog det som sker när just inget händer.
