Lugn och ro. Den där underbara känslan som infinner sig när inget måste göras. När måstena tagit slut. Eller orken. Oftast är det orken som tryter först. Kanske självklart, för tillförseln av saker att göra tar ju ingen hänsyn till ens kapacitet att utföra dem.
Den detaljen måste man stå för själv. Stoppet. Tvärstoppet.
Bara att bestämma sig. Nu är det nog för nu. Dags att vila. Jag var bättre på det där förr. På den tiden när skillnaden mellan jobb och fritid var större än en osynlig gräns i mitt sovrum. När gränsen utgjordes av en riktig bro mellan två öar i staden.
Fredag eftermiddag när bron passerats på vägen hem inleddes två dygns vila. Vila från tankar på jobb. Det hände att jag slank in på något ställe för en drink, eller en fredagsöl, själv eller med vänner. Det var en trevlig vana.
Arbetslivet ser nu ut att fortsätta utan den tydliga brogränsen. Jag måste hitta en inre bro. En lite kortare som jag kan passera varje kväll och inte gå över förrän morgonen därpå. Samt en lite längre, gärna en klaffbro, som jag kan gå över efter en avklarad arbetsvecka. Jag lämnar den i uppfällt läge under helgen. Låter båtarna passera fritt och hindrar mig från att komma över på fel sida.
