Man bör lära känna sina karaktärer sägs det. För att kunna beskriva och gestalta dem som fullödiga personer och inte som platta klippdockor.
Jag minns en rolig övning då jag och några skrivande vänner möttes som våra karaktärer. Vi antog deras skepnad för en dag och kunde ställa frågor till varandra. Svaren vi gav fick våra karaktärer att djupna och anta en mer tredimensionell form.
Vad drömde du om som barn? Vilket var ditt favoritämne i skolan och vad hette din bästa vän. Vart åkte ni på semester och vad gillade du att äta? Sådana små enkla frågor eller rättare sagt svaren formar en person.
Idag provade jag att resa som min karaktär. Det var svårt. Hon har en egen kupé medan jag själv satt i en vagn med minst två parallellt pågående samtal runt omkring. Korta stunder kunde jag föreställa mig hur min resenär kände sig.
Hon som jag skriver om ger sig ut på en resa. Med tåg. Ungefär en tredjedel av historien utspelar sig på detta tåg som tar henne från köksbordet till en bardisk på ett hotell. Tre olika typer av stillasittande vilket gör det till en utmaning av ge berättelsen tillräckligt med framåtrörelse.
Varför har jag valt detta format? Ja säg det, kanske det valde mig.
Jag vill känna min karaktär. Bli henne för en stund.
Jag på väg bort. Hon på väg hem. För en stund på samma plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar