Det talas och skrivs om att det är viktigt att ta sig tid att reflektera. Det tror jag på. Om man bara rusar på i tillvaron och inte stannar upp i eftertanke blir inga stordåd gjorda. För övrigt består de allra flesta stordåd av många små relativt och sinsemellan till synes obetydliga saker. Så det så!
Reflektion, ett viktigt ord, ett viktigt begrepp, en viktig aktivitet. Var leder reflektionen? Tillbaka till en själv, fast utifrån kanske? Är det som att betrakta sig själv länge i en spegel? Till slut ser man någon man inte alls känner igen, en känsla av totalt främlingsskap. Lite samma känsla kan man framkalla genom att i tanken, eller högt för den delen, för sig själv upprepa sitt namn en massa gånger. Till slut låter det som någon helt annan, någon ovanlig och speciell.
Om man ger sig själv tid nog att reflektera ser man ofta något nytt, något man inte hinner se om man inte stannar till. Det är en fara i att bara tänka korta tankar. Fragment som kanske inte ens passar ihop till en helhet.
Jag tror variationen är viktig, ibland snabbt, kvickt och mycket, gärna med en kaffemugg fastväxt i handen, varvat med lite långsamhet och rofyllt tedrickande.
