Lysande utsikter

Jag gillar ställen med utsikt. Uppskattar att kunna spana långt bort i fjärran. Det skall visst vara bra för datortrötta ögon också.

Vila blicken.

Där jag sitter nu har jag utsikt över en kanal där sommarbåtar av olika sort far förbi. Små motorbåtar, kajaker och en och annan segelbåt för motor på väg ut mot havet. Ibland kommer fridstörarna och kör racing med vattenskotrar. 

Det stör inte min frid men kanske ankornas.

Om jag lyfter blicken förbi vattnet består min utsikt tyvärr av en tätt trafikerad väg samt ett spårområde med högljudda tåg. Det gäller att välja var jag fokuserar såväl ögon som öron.

Om jag tittar ännu lite högre upp, över bilvägen och spårområdet ser jag återigen något njutbart. Vackra hus på andra sidan och ett myller av takåsar.

Vissa kvällar bjuder himlen på en fantastiskt målad solnedgång.

På flykt från skrivandet

Häromkvällen var jag på utflykt med skrivande vänner och som vanligt fylldes jag av glädje och inspiration och nya tankar om skrivandets svårfångade väsen.

Vi pratade bland annat om vad vi undviker att skriva om och varför. Varför ligger våra viktigaste, käraste alster undangömda, om än inte bortglömda, i nedersta byrålådan?

Varför fyller vi vår tillvaro med så mycket annat än det enda som egentligen betyder något för oss? Ibland handlar utfyllnaden visserligen om skrivande men då är det ofta rent "nöjesskrivande". Det som är kul men inte går på djupet.

Som den här bloggtexten inser jag skamset...

Svaret är förstås att de där viktiga texterna, de som ligger närmast hjärtat och själsdjupet också är de allra känsligaste. De som kan få oss på fall. De som kan få oss att totalt tappa greppet om den så kallade verkligheten.

Vågar jag ta risken att släppa ut en sådan sak? Vad händer om den inte mottas väl, inte ses av snälla ögon. Det är så lätt att låta berättelsen bida sin tid ännu en stund och fylla ordrummet med ytterligare en banal text påhittad i stunden. 

De andra får ligga till sig i mörkret i byrålådan. En dag tål de måhända att se dagens ljus.

Tjoflöjt!

Jag skrev för en tid sedan om min kärleksrelation till saxofonen. Jag fortsätter på temat blåsinstrument. I en låda i mitt soffbord i vardagsrummet ligger inte mindre än tre blockflöjter. Jag tror jag har råkat stjäla en av dem från ett gammalt ex, jag har aldrig spelat själv. En eller möjligen två tillhör förmodligen min man.

Brukligt var att man startade med blockflöjt. Det var liksom inkörsporten till de tyngre instrumenten. Ett år skulle det harvas på med "Till Paris" innan man tilläts välja ett annat instrument.

Jag lyckades dock trixa mig undan denna den kommunala musikskolans stränga regel. Jag hade börjat spela piano redan som femåring och kunde inte gärna avkrävas att plötsligt byta över till blockflöjt när jag börjat skolan.

Konstigt nog, trots den tidiga starten, lärde jag mig aldrig spela piano. Jag måste vara fruktansvärt omusikalisk. Men jag kan faktiskt spela "Till Paris" på blockflöjt och "Oh Susanna" på munspel...

Trädgårdsmästaren i mitt liv

Vem designar ett liv? Vem är trädgårdsmästaren i min inre trädgård. Landskapsarkitekten i mitt liv. Det är lätt att få för sig att det är någon annan. Att man inte har en chans att påverka var rabatterna skall ligga eller vilka buskar som skall planteras i det lagom soliga hörnet. 

Krusbär förstås!

Ofta hänger man bara med. Jaha, var det där som soldäcket skulle skulle ligga. Vem har tagit skottkärran och vad hände med de vackra gröna trädgårdsmöblerna i gjutjärn?

Som att man vore gäst i sin egen trädgård. Växtligheten kan förstås ta över ibland. Bestämma och styra och ställa. Vädrets makter har jag släppt för årtusenden sedan, men något litet vill jag ändå tro att jag har makten att säga till om.

Goda pannkakor och rädda barn

Alltså detta med språk. Fascinerande. Jag läste något om pannkakor. Att det är gott. Jovisst pannkakor är gott, trots att det kanske borde heta att de är goda.

Om man skall vara språkligt korrekt alltså.

Men pannkakorna, trots att de är fler än en, ses liksom som en enhet, kanske en trave, och det låter helt rätt att säga att pannkakor är gott.

Fräknar är också snyggt trots att jag aldrig sett ett ansikte med bara en fräken. Det är som om alla prickarna bildar en enhet. Som en stjärnbild. Eller kanske en hel stjärnhimmel.

Ibland blir det pannkaka av hela smeten. Som vissa saker som liksom inte går att säga.

Barn kan vara rädda men hur benämner du en unge som är rädd? Om du nu vill fortsätta kalla hen för ett barn vill säga. Adjektivet rädd går inte att böja så att det passar ihop med ett substantiv som man sätter en framför.

En rädd tiger, men ett modigt lejon. Ett skrämt lejon och en modig tiger. Nåja, nån rättvisa måste det för katterna vara.

Blå och andra färger funkar däremot. En blå bil och ett blått tåg. Vilken tur!

Ta ut glädjen i förskott

Vad är det som är så farligt med det? Det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan. En gång för mycket. Kan man ens resonera så?

Tydligen. Folk drar sig ju ofta för att glädja sig i förväg. Som om det på något vis kan förta det som kommer sen. Knappast. Men tro kan försätta berg. Eller förhindra glädje.

Tar man ut glädje i förväg riskerar man inte att bli utan även om det skiter sig och festen inte blir av. 

Det påminner om i vilken ordning olika personer äter chokladbitarna i en Aladdinask. Somliga sparar den godaste till sist, andra tar den först. På det ena viset får man hela tiden den tristaste biten och på det andra viset tvärt om.

Valet borde vara enkelt.

Själv norpar jag alltid först den vita i mitten. Är det min egen ask tar jag även den från det undre lagret. Det gäller att passa på.  

Never ever in a million years

Vissa saker kommer aldrig att hända. Även om det mesta är teoretiskt möjligt så är vissa saker helt enkelt jädrans osannolika. Så osannolika att jag törs skriva just så. Never ever...

Aldrig att jag går emot min inre moralkompass. Gör jag det blir jag direkt sjösjuk och det är, som de som provat vet, ingen angenäm känsla. Man önskar att man aldrig gått ombord.

Jag sviker ingen med flit. Vill inte njuta av vinster vunna för egen vinnings skull. Säkert gör jag mina medmänniskor ibland besvikna med det är en sak om det sker med beräkning och en annan när det bara blir.

Som en viss Emils hyss. 

Vissa saker kommer jag aldrig att göra. Många drömmar kommer att förbli, just drömmar. Vilka som infrias och vilka som får vara, det vet bara den allvetande framtiden.

När jag hör någon spela sax

Det är något med ljudet... Speciellt. Sensuellt. För evigt förknippat med tonår och ungdomligt oförstånd. Rökiga källarlokaler och rullskridskor på en parkeringsplats.

När jag hör någon spela sax känner jag en sorgsen lycka över kärlek som aldrig blev, ett jag som aldrig fanns.

En längtan som inte tog sin chans.

Jag visste ju att det var samma grepp som på en klarinett. En klarinett hade jag nog lyckats få tag i. Det var det många unga som spelade. Men ändå, jag tyckte också det verkade så meckigt med de där rörbladen som skulle ligga i blöt innan man monterade dem.

Det stannade vid pianot och knappt ens det. Men nu börjar jag fundera på att lära mig spela munspel, något utöver gamla Oh Susanna...

Parallelläsande

Vilket ord va? Parallelläsande? Det ser inte klokt ut. Men ett bra och användbart ord som jag inbillar mig att jag hittat på. Men se det hade jag inte. En kvick googling bort står svaret att finna. Parallelläsa gör man om man läser flera samtidiga kurser på högskolan. Jaha, men det var nu inte betydelsen av mitt parallelläsande. 

Det handlar om att läsa flera böcker samtidigt, något jag gjort så länge jag kan minnas. Har sällan bara en pågående. Blir det rörigt? Somliga känner att de sviker boken om de samtidigt läser en annan. Som en litterär otrogenhet.

Bokotrogen. Se där, ännu ett ord som inte ser klokt ut.

Om jag nu räknar efter så har jag två påbörjade deckare, en fackbok på läsplattan, en annan fackbok i klassiskt pappersformat samt en ljudbok. Säkert har jag dessutom glömt någon. 

Förr kunde jag ha en bok i handväskan som jag bara läste på bussen till och från jobbet. Sen försvann den resan och lässtunden. 

Kanske borde jag kalla det flätläsning, för det är så det känns. Som en fläta, där delarna slingrar sig om varandra och bildar min för stunden sammansatta ordtillvaro.