Min relation till maj

Maj och jag har en nära relation. Till att börja med har jag min födelsedag i maj. Hon är alltså min början och min start i livet. Maj borde ha varit mitt namn. Åtminstone i andranamn eller fjärde, jag har redan tre.

Nu har istället Maj fått ge namn åt huvudpersonen i min första roman. Hon är inte jag men väl min skapelse. Nästan som ett barn men på ett annat vis och hon kommer ut i världen om ganska precis 8 månader så det är ännu early days. It doesn't show. 

Men jag tänker att när det handlar om bokbarn finns ingen anledning att avvakta den första trimestern innan man berättar.

Maj är jämnårig med mig, oändligt mycket klokare och ganska rejält knäppare. Det är åtminstone vad jag intalar mig. Jag har möjligen hittat på henne men det känns helt klart som att hon lever sig eget liv. 

Precis så som jag önskar att alla mina skapelser ska göra.

I skymundan

Jag kan gå igång på vissa ord och uttryck. Skymundan är ett sådant. Jag vill genast bege mig dit. Dra mig undan och bara läsa, skriva eller tänka. Vara ifred. Jag trivs i skymundan och om jag hade en egen plats skulle jag döpa den till just det.

Tänk en liten stuga, en röd med vita knutar i Sörmland eller en av sten och gråvit puts med blå fönsterluckor i södra Frankrike. Vilket som går bra!

Mitt kära Skymundan. Så fort jag får tillfälle drar jag dit. Till bakgrunden där allt och inget spelar någon roll.

Sista sidan i boken

Jag hade glömt bort det, men tydligen hade jag skickat in en bidrag till en skrivtävling. Man skulle skicka in början på en roman och eftersom jag just har en pågående sådan så testade jag. Närmare femhundra bidrag fick tidningen in och de har roligt nog publicerat alla på sin webbplats.

Det kom ett mail om det igår. Så nu finns första snutten av Nattgammal is, inte precis på pränt men digitalt publicerat.

Början ja, det är väl ingen match? Säger Rutger. Det är slutet som är det svåra att få till, vänta bara.

Rutger, han är en sån där lindrigt charmig inre kritiker. Går alltid i fotriktiga skor och grå trenchcoat. Grå alltigenom. Utom när det är fullmåne på en udda söndag för då plockar han fram sina rödglittriga platåskor ur garderobens innersta hörn och dansar i månskenet.

Han lär inte hjälpa mig att få till ett slut på historien. Det är en riktig vånda. Hur i all världen får man till ett klatschigt slut?

Det borde finnas kurser och tävlingar för sånt! 

På detaljspaning

Det är många detaljer som behöver kluras ut och kollas upp. Det kan även kallas research. Idag har jag exempelvis tittat igenom ett antal filmklipp på YouTube med Lady och Lufsen. Jag var tvungen att dubbelkolla vem det var som gav den sista köttbullen till vem.

Sådana detaljer får helt enkelt inte bli fel i en bok även om det i övrigt knappast finns några krav på verklighetsförankring och sanningshalt.

När jag skrev mitt förra manus som innehåller en hel del referenser till 40-talet hade jag nöjet att kolla upp när kexchoklad lanserades, vilket år gröna hissen hade premiär och vad drinken med samma namn innehåller. Cosmopolitan som även den förekommer, fanns ännu inte uppfunnen och namngiven i en av karaktärernas tidslinje när han får den serverad. Det gör inget, ingredienserna fanns tillgängliga.

Små hack i tidslinjen är tillåtna.

Visst hade jag önskat att det gått att göra ett studiebesök i 40-talet och riktigt insupa atmosfären och tidens drinkutbud men man kan inte få allt här i livet. Nån tidsmaskin har jag icke utan får hålla tillgodo med min fantasi och en bra sökmotor.

Norrskensjakten

Jag har aldrig lyckats få se de dansande slöjorna över himlen. Det retar mig mer än lite. För jag har verkligen försökt. Har till och med en app i telefonen som larmar när det kan vara dags att se upp i trakten jag befinner mig. Maken har den också. Han vill se norrsken minst lika gärna som jag.

Men ack, varje gång det hittills sett lovande ut, tex igår kväll så har vi gått bet. Antingen är det molnigt eller så är det bara otur.

En gång för ett par tre år sedan var jag på väg hem en kväll och råkade på en liten samling personer som stod och spanade efter norrsken invid kanalen där jag bor. Jag stannade och pratade med dem och särskilt en kvinna som jag fortfarande har kontakt med på Instagram.

Jag har till och med ett inte försumbart antal högskolepoäng i ämnet rymdfysik där norrskenets fysik förklarades ingående. Så jag tycker ändå att jag gjort mig klart förtjänt av att få se det.

Kom igen nu solstormen, ge mig en show! 

Lunkentuss

Jag var ute och sprang i morse med dottern, samma dotter som jag sprang Kungsholmen runt med. Denna gång blev det bara ungefär ett fjärdedels varv, fram och tillbaka. 5 km med andra ord och även denna gång i mitt bästa lunkentusstempo.

Vad tusan är en Lunkentuss? Tydligen ett troll i en gammal folksaga och namnen på en av de gamla elefanterna på Skansen, förstås döpt efter trollet.

Oavsett vad så låter det som en figur som lunkar långsamt fram på stora tassar till fötter. Inte för att jag har så värst stora fötter, bara blytunga.

Men jag lufsar stadigt på.

Hur låter tystnaden

Jag förstår att rubriken är en hopplöst dum fråga. Tystnaden kan väl inte låta. The Sound of Silence är bara titeln på en sångtext.

Ljud uppstår när en tryckvåg når den biologiskt konstruktion vi kallar öra och fortplantar sig på något halvt obegripligt vis och omvandlas till signaler i hjärnan som uppfattas som ljud.

Vad är då tystnad. Avsaknad av ljud? Eller något helt annat. Fullkomlig tystnad är sällan njutbart, det känns mest som man är täppt i öronen. Egentligen är det nog inte tystnad jag är ute efter utan friheten ifrån en viss form av oljud. Disharmoniska ljud.

Vilsamt är, vindens sus i trädens lövverk, porlande vatten, eldknaster men även slurpandet från diskmaskinen är vilsamt och jag vet flera småbarn som sovit extra gott i tvättstugan till torktumlarens trygga brummande.

En dag utan förpliktelser

Så skönt. En söndag utan större förpliktelser än att vattna blommorna och veckohandla. Idag får jag vila. Har träningsvärk i benen så hoppar över Friskisgympan.

Dessutom är det kallt, grått och regnigt väder så till skillnad mot igår finns inte skäl att vara ute mer än absolut nödvändigt.

En perfekt dag att hålla sig inomhus, i stillhet med en god bok. Vardagen kan vänta. 

Loppet är kört

Eller sprunget mer korrekt. Alltså avklarat, Årets första millopp. Kungsholmen runt. Fy för den lede vad det var kämpigt bitvis. Men nu är det gjort och jag kan slöa med gott samvete resten av dagen. Särskilt som jag även städade av lite på balkongen, åtminstone med hartassen. 

Det har jag tänkt på länge nu men att tänka hjälper inte på en skitig balkong. Jag vill ju ha en ren balkong att tänka på, eller skriva på. Gärna i sällskap av ett glas iskall torr rosé och gärna någon trevlig humla.

Humlor är för övrigt alltid trevliga. Jag har åtminstone aldrig träffat på någon annan sort.

Men åter till loppet. Som vanligt känner jag mig som en duktig människa så fort jag går omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Lite som en bättre sort. Trots att jag sprang förfärande långsamt idag så sprang jag i alla händelser fortare än alla de som inte sprang alls.

Så det så!

Och förresten, trevlig Star Wars dag också! May the Force be with you :)

Väntrums-KBT

Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.

Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.

Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen. 

Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.

För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan. 

Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant. 

Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller. 

Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.

Hissen går inte ända upp

Under en dryg månad har hissen i vårt hus bytts ut. Oj, vad vi har fått gå i trappor. Sju våningar. Den i telefonen inbyggda hälso-appen signalerade glatt. "Du går i trappor mer än vanligt".

Ja tacka fan, eller hissrenoveringen, för det.

Nu i förrgår skulle det äntligen vara klart. Hissen besiktigad och klar. Men, ack o ve... 

Döm om min besvikelse. De hade missat att koppla in knappen så det gick inte att kalla på hissen från vår våning. Buhu.

Jag ringde imorse och klagade på att hissen inte gick hela vägen upp. Kände mig aningen kräsen.

Som att bryta en femhundring

Det är knappt jag minns längre hur det var att ha kontanter på fickan. Men något jag minns mycket väl är hur snabbt en femhundring rann iväg så snart den var växlad i mindre valörer.

Om det så bara var ett tuggummi för en tia man köpt så var de resterande 490 kronorna så gott som borta. Ett minne blott.

Likadant fungerar det med tid för mig. Obruten tid är oslagbart. Sönderhackad är den mer eller mindre värdelös. Jag har svårt för att göra något vettigt av lösryckta fragment av tid. Har jag inte mycket kan de lika gärna vara.

Jag inser ju att detta är  rent slöseri med den enda någorlunda rättvisa resurs som existerar. Det borde gå att skapa värde även av de små slattarna. 

Mellantiden.