Att vara bevandrad

Nu måste jag ändå kunna påstå mig vara bevandrad. Jag har vandrat var och varannan dag under semestern. Upp och ner för fjälltoppar och fram och tillbaka längs vandringsleder i skog och mark.

Det är skönt att gå. Rörelsen lugnar och det sägs, och sjungs, vara hälsosamt och stärkande i fjällen.

Enligt senaste boken om tid som jag läser nu kan lite lagom träning dessutom bidra till att känslan av tillgänglig tid ökar. Man vinner alltså tid genom att träna. 

Förträffligt!

Man orkar mer och istället för att ligga platt på sofflocket och glo på film så orkar jag läsa eller skriva något. Det är väl värt priset av lite träningsvärk och ett och annat myggbett.

Kommer tid kommer råd

Denna sommar har DN en artikelserie om pengar och den eventuella lycka de genererar. Slutsatsen hittills, serien är inte slut, är den väntade. Pengar ger inte lycka, men akut brist kan givetvis leda till motsatsen.

En artikel handlande om jakten på FIRE, en för mig ny förkortning. Financial Independence, Retire Early, står den för. Tanken är alltså att tjäna ihop tillräckligt mycket tidigt i livet, investera det klokt och dra sig tillbaka och leva på räntor och avkastning.

En annan fyrställig förkortning som jag påmindes om i sammanhanget är DINK, det var sådana de var de som sparade och gnetade inför framtiden. Det fanns förstås inga barn. Då hade de inte kunnat spara på det där viset. Double Income, No Kids. Då går det såklart att lägga undan en hel del om man har två bra löner. 

Intressant nog lät det inte det minsta lockade. Snarare som en massa hårt slit just när man annars kan ha som skojigast och istället lägga sina pengar på att skapa glada minnen. 

Varför späka sig inför en framtid man inte säkert vet sig få uppleva? Genom mitt arbete är jag för övrigt osunt insatt i vårt pensionssystem så jag borde veta bättre, men det är så jag själv valt att resonera.

Antagligen blir jag ingen rik pensionär till pengar räknat men det kan jag stå ut med. Det är inte utan att jag blir lite beklämd av de unga, DINKs chasing FIRE, som inte unnar sig att leva fullt ut här och nu.

Möjligen är de där sparpengarna jag inte har mina sura rönnbär men markerna är fulla av hjortron.

En insikt om en utsikt

Jag sitter i kvällssolen på min balkong och ser ut över en utsikt jag fått till låns. Blickar ut över sjön och fjällen långt i fjärran. Röda stugor och en gårdsplan med traktor och flaggstång.

Det är varmt. Solen gassar... Nästa sommar, ja redan i höst, kommer utsikten vara skymd. Nedanför mina fötter ligger grunderna för flera likadana hus som det jag sitter i. När de når upp i höjd med min balkong är utsikten ett minne blott.

Det är Ok, jag visste att vårt hus var det första av fler. Det jag inte var beredd på var hur fantastik utsikten skulle vara innan de kom på plats.

Det man aldrig haft kan man aldrig sakna... 

Skitsnack antagligen, men ändå. Jag kommer ha foton av den här vyn att titta på sen. Vill jag minnas eller blir det för bitterljuvt?

Som vanligt finns ett uttryck på japanskan som passar perfekt. mono no aware.

Det är en känsla av melankoli, fast med ett stort inslag av tacksamhet. Ett uppskattande av det flyende ögonblicket. Att just det tillfälliga gör det vackrare och mer njutbart.

Det är därför alla som passerat stadiet som småbarnsföräldrar gärna påminner en om att njuta av den korta tiden, trots att ungen för ögonblicket ligger och galltjuter på golvet i mataffären.

Det ligger något i det. Jag kommer alltid att minnas den här utsikten även när den är skymd. Och hur det var med mina numera tonåriga barn i mataffären, det har jag glömt.

Kärnfullt som ett granatäpple

Om man saknar ett bra beskrivande ord för ett fenomen är japanskan ett bra språk att leta i. 

Där finns många bra ord som snitsigt och snärtigt beskriver saker man annars skulle behöva flera meningar för och det ändå är långt ifrån säkert att andemeningen går fram.

De mest svårbeskrivna vanor kan rymmas i ett par stavelser och då får man även med den tillhörande känslan.

Som tsundoku som betyder att köpa böcker men inte läsa dem, eller att stapla böcker i högar i syfte att läsa senare, ett senare som ständigt skjuts på framtiden.

Jag menar, det är ju en hel berättelse i det ordet. Alla dessa bokhögar med historier som jag verkligen velat läsa, som är köpta just i det syftet. Förstås. Varför skulle man annars köpa böcker?

Jodå, jag har hört talas om inredningsböcker, alltså inte böcker som handlar om inredning utan böcker som införskaffas som accessoarer till ett hem där man sällan läser. Det finns till och med en yrkeskategori som agerar rådgivare i vilka böcker som passar.

Undrar vad en sån konsult skulle tänka om min totalt osorterade bokhylla. Jag har iallafall, tsundokun till trots, läst merparten av böckerna som trängs där.

Call it a day...

Dagen närmar sig sitt slut. Let's call it a day. Märkligt uttryck kan man tycka. Konsulterar det allvetande Wikipedia och får reda på att uttrycket från början löd, call it half a day och syftade på att man gick från jobbet innan det var slutfört. 

OK, ja det lät ju snäppet begripligare.
Jasså, du tar halvdag idag? 

Nu närmar sig denna dag stunden då den övergår i nästa.

Dags att tänka på refrängen. 

Mina kaffemuggar

Under de månader som jag jobbat hemifrån har jag försökt hitta på olika knep för att särskilja arbete från fritid. Jag har alltid varit en sådan som envist vägrar blanda nytta med nöje. Aldrig velat varken plugga eller jobba hemma.

Hemmet har varit för fritiden.

Med viruset härjande gick det förstås inte längre att hålla på den principen och distansarbete är säkerligen här för att stanna även sedan risken för sjukdom minskat.

Hur gör man då för att skapa de små skillnaderna? Markörer. Något som signalerar att nu jobbar jag och annat som signalerar att nu är det ledig tid. 

En markör är ur vilken kaffemugg jag dricker. Arbetsdagar gäller öronlösa benvita. Lediga dagar får en av mina två helgmuggar komma fram ur skåpet. Båda har jag fått av min äldsta dotter. Den ena pryds av en stilig ren och den andra är solgul med en uppmuntrande uppmaning inristad runt om.

Undrar jag om jag är ledig eller jobbar är det bara att titta vilken mugg jag har bredvid mig. Kaffe dricks alltid, vardag som helgdag. 

Minnen i livets fotoalbum

Många önskar sig mer tid. Vid en första anblick känns det självklart men om man tänker ett varv till så blir det inte lika enkelt. Vad är det vi vill åt, egentligen? Mer tid till vad?

Vore det önskvärt att ha obegränsat med tid men inget att göra? Troligen inte.

Jag tror att det i själva verket är fler minnen vi vill ha och att tiden bara är ett medel. Minnen har ju den effekten att de får tiden att framstå som större. Rymligare.

Ju fler och färgstarkare minnen desto större upplevs tiden. Det är därför en helg på nytt ställe känns så mycket längre än en hel drös med vanliga arbetsveckor hemma. Så fort du gör något nytt så vidgas tiden och ännu mer om du dessutom anstränger dig lite extra för att befästa minnet.

Befästande kan göras genom att berätta om helgen för en vän som inte var med eller genom att låta sig påminnas via små detaljer, som åh den här efterrätten åt jag senast i Oslo, Linköping eller Paris eller den här boken läste jag på tåget till Luleå.

Förmodligen är det en av förklaringarna till att de första åren av livet, säg de 10 - 20 första, tycks utgöra en så stor del av livet även för den som passerat pensionsåldern. I princip allt man gjorde då var nytt och för första gången. Alltså skapades en mängd minnen som man dessutom haft tillfälle att befästa under lång tid. Så klart att den tiden lämnar ett tydligt avtryck.

Det är bara att titta i vilket fotoalbum som helst, babybilderna tar upp flest sidor eller mest hårddisk. Senare i livet blir det ofta glesare mellan bildminnena, jul, midsommar och kanske någon jämn födelsedag.

Inte konstigt då att tiden kan krympa ihop till ingenting. Gör du samma saker varje dag optimerar hjärnan, buntar ihop och lagrar det som ett enda minne. Åratal kan krympas ihop till en dag.

Tricket att få mer tid tycks vara att skapa fler unika minnen. Det måste inte vara storslagna saker som dyra resor eller mat för en kung. Det viktiga är att det är något nytt. Något du inte gjort förut. Något minnesvärt.

Dagens visa uppmaning lyder därför:

Minnen skapar tid så ta dig tid att skapa minnen.

Läsa papperstidning

Nu för tiden läser jag mest tidningsartiklar på dator eller mobil och även om innehållet förstås är det samma är det ändå inte samma känsla som med en fysisk tidning.

Inget slår doften av trycksvärta. Jo, det skulle möjligen vara tjära. Inget av dem luktar egentligen särskilt gott men det är en lukt som gör gott. Som känns god. Invand och trygg.

Likaså känslan av papper mot fingrarna. Vinden som rufsar om i bladen ifall man sitter utomhus och läser eller ligger i en hängmatta. Själva sinnebilden av hur en sommartidning skall läsas.

En rättvis köksklocka

Min köksklocka stannade, batteriet tog väl slut. Jag tycker den stannade på en klok tid, tio i nio. Det känns bra, varken för tidigt eller för sent. Och det gäller oavsett om det är på morgonen eller kvällen.

I vardagen är man ju skapligt styrd av klockan. Möten som startar en viss tid kan vara bra att ha koll på. Några gånger under livet då jag insett riktigt hur beroende av klockan jag är, har inträffat just när batteriet lagt av. Första gången var det ett armbandsur. Efter att ha stirrat på den tomma armen alltför ivrigt bestämde jag mig för att inte byta batteriet.

Jag gick utan klocka i många år, tills jag fick en av min man. Den går inte rätt, jag har den som ett smycke.

Sen kom mobilerna med inbyggd klocka och jag satt åter fast i tidens garn.

Köksklockan kan gott få stå. Det är ändå semester.

Ledighetens lov

Sådärja! Då har semestern inletts. Inte sju hela veckor som jag först tänkt skriva, utan lite halva. Jag slutar mitt i en vecka och kommer tillbaka mitt i en annan. Allt enligt en ny tradition jag provade förra året. 

Ledig från första juli oavsett veckodag och börja jobba på den femtionde dagen därefter.

En lång ledighet återskapar något av barndomens känsla av ett oändligt sommarlov. Ett pärlband av dagar där man av och till hade olidligt tråkigt. Alla kompisar bortresta och ösregn och inget att göra. Så var det ibland innan sociala medier uppfanns.

Tråkighet skall inte föraktas! Det är därur kreativiteten föds, är dess källa. Om man inte hinner ha tråkigt hinner man ingenting alls.

Så nu sitter jag vid köksbordet med den obligatoriska kaffemuggen. Nu den i solgult. Den för lediga sommardagar och försöker frammana lite kreativ långtråkighet.

Carpe tristitia carpe odiosis... kanske vore något att brodera på en väggbonad?