Jag sitter i kvällssolen på min balkong och ser ut över en utsikt jag fått till låns. Blickar ut över sjön och fjällen långt i fjärran. Röda stugor och en gårdsplan med traktor och flaggstång.
Det är varmt. Solen gassar... Nästa sommar, ja redan i höst, kommer utsikten vara skymd. Nedanför mina fötter ligger grunderna för flera likadana hus som det jag sitter i. När de når upp i höjd med min balkong är utsikten ett minne blott.
Det är Ok, jag visste att vårt hus var det första av fler. Det jag inte var beredd på var hur fantastik utsikten skulle vara innan de kom på plats.
Det man aldrig haft kan man aldrig sakna...
Skitsnack antagligen, men ändå. Jag kommer ha foton av den här vyn att titta på sen. Vill jag minnas eller blir det för bitterljuvt?
Som vanligt finns ett uttryck på japanskan som passar perfekt. mono no aware.
Det är en känsla av melankoli, fast med ett stort inslag av tacksamhet. Ett uppskattande av det flyende ögonblicket. Att just det tillfälliga gör det vackrare och mer njutbart.
Det är därför alla som passerat stadiet som småbarnsföräldrar gärna påminner en om att njuta av den korta tiden, trots att ungen för ögonblicket ligger och galltjuter på golvet i mataffären.
Det ligger något i det. Jag kommer alltid att minnas den här utsikten även när den är skymd. Och hur det var med mina numera tonåriga barn i mataffären, det har jag glömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar