Mina berättelser och karaktärer framträder fläckvis, inte alls som ett pussel där hörn och ram kommer först på plats.
Avsnitt från början åtskilda av stora vita fält glider först med tiden ihop och skapar en större sammanhängande bild. Ännu består allt av till synes orelaterade småbitar. Men jag har mina aningar att de hänger samman ändå. Under ytan.
Det hade varit betydligt enklare om jag kunde få kantbitarna på plats först. Nu går det inte att veta var gränserna går, eller ens vad det handlar om. Begränsningen i sig brukar annars kunna ge näring till historiens utveckling.
Hade det varit i jobbet, där jag ibland ger råd i liknande lägen fast gällande helt annorlunda frågor, skulle jag föreslagit ett experiment. Prova er fram. Se vad som visar sig funka.
Ja, det kanske är dags att jag lyssnar på mina egna råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar