Döm inte hunden efter håren, eller mer relevant för mig, dess engelskspråkiga motsvarighet:
Don't judge a book by its cover.
Men det är ju precis det man gör. Omslaget är det första man ser. Och titeln. Varje genre har sitt speciella uttryck där det är meningen att man ska känna igen sig. En feelgoodroman ska se ut på ett visst vis. Färgglatt, en smula plottrigt med många små bilder. Gärna en tekopp och några djur. Ett hus och blommor.
Och så nån snärtig titel i stil med Den lilla bokhandeln vid havet eller Svar från Hjärtespalten i Fiskebykrok.
Vissa boktitlar är bara ett ord. Stormen. Idioten. Slutet.
Andra är som hela romaner i sig. Långa haranger där man undrar om de är framspånade under substanspåverkan. ..
Vissa titlar fastnar jag för.
Den gamle och havet. Tidvattnets furste. Köksgudens hustru och Den femte rollen.
När jag skriver själv är det ofta titeln som kommer först, som utgör kärnan eller fröet till hela historien. Det kan säkert hända sen, när berättelsen väl är klar, att titeln inte visar sig passa. Då får man anpassa sig efter det som blev.
En gång kom jag på den perfekta titeln till en bok. Den bar i sig hoppet om hela berättelsen. Men innan jag hann skriva ner den för hågkomst var den borta ur medvetandet. Jag fick aldrig fatt i den igen och vaknar fortfarande ibland kallsvettig om natten och undrar hur bra den egentligen var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar