Jag har aldrig förstått mig på det här med strykning. Har med enstaka undantag för barnens pärlplattor inte tagit i ett strykjärn sedan 1996 då jag strök mig på tummen istället för bara klänningen jag skulle ha på min sysslings bröllop.
Jag lovade mig själv att aldrig stryka mer och har ju lyckats skapligt bra med att hålla det.
En barndomsväns mamma strök allt hon kom över, trosor, kalsonger och till och med strumpor. Jag minns att jag fascinerat stod och såg på och redan då undrade vad detta skulle vara bra för.
Strukna och manglade dukar och lakan, rent av med lockade band, som sen göms i ett linneskåp. Varför? Sängkläderna blir ändå skrynkliga och dukarna spills rödvinssås på så fort de används.
Jag fick ett strykjärn i julklapp när jag var 21, det är samma som används än i dag men inte av mig. Maken stryker nån enstaka skjorta, tiden för lucialinnen och pärlplattor är förbi.
Tummen har läkt men skinnet minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar