Tiden rinner ur mina kupade händer. Jag försöker hålla kvar, vill hinna så mycket men förmår inte hålla sanden kvar. Dagarna rinner mellan fingrarna.
Segt som tuggummi och ändå rusar tiden blixtsnabbt förbi. Hur är det ens möjligt att uppleva dessa två känslor samtidigt?
Stagnation och tomhet. Som att vada genom dagar tjocka som dy. Dimman ligger tät. Inget syns klart och solen lyser med sin frånvaro. Det är som att något äter tiden. Eller kanske röker upp den som i Momos värld i Kampen om tiden.
Vem stjäl min tid? Är det dumsurfandet på mobilen eller allt jag tror att jag måste göra innan jag tillåter mig att göra det jag vill? Problemet är förstås att jag vill för många olika saker. Tiden räcker inte till allt. Såklart inte.
Tänk om jag kunde låtsas att tiden räcker. Att den inte rinner iväg som sanden i ett timglas. Vad skulle hända då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar