Så går det för mig. Långsamt på gränsen till stillastående. Feg-hasning och allmänt gnäll. Det är helt enkelt pinsamt uselt och inte går det bättre med tiden heller. Tvärt om. Jag har kunnat åka bättre. Aldrig bra men bra mycket bättre än nu.
Det sitter i huvudet säger de välmenande och det är säkert helt sant. Men tyvärr gör det inte saken enklare att överkomma. Är det en skidlärare eller en psykolog jag behöver?
En psykologistudent på nionde terminen som också säsongar i backen, finns det sådana?
Nästa vinter får det bli skidor på längden. På sjön, där det omöjligen kan finnas backar att ramla i eller träd att köra in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar