Min man såg ordet vivör på nummerplåten på en bil och som vanligt drog min inre filmvisning igång. Jag såg vivören framför mig, dansandes gatan fram. På väg till något av stadens bättre etablissemang. Vivören är själva nöjeslivet förkroppsligat.
Vivören är en festprisse, en levnadsglad person som ägnar sig åt lättsinnigt eller vidlyftigt nöjesliv. Det låter inte så dumt det! Bekymmerslöst om inte annat.
Vivören kommer från franskans, en som lever. Ja käre tid, fransmännen tycks alltid ha det lite roligare här i livet.
Jag har skrivit om honom förr, här i Sybaritens sanningar. Han går under många fantasieggande namn.
Libertinen. Fri från vad? Livets trista måsten får man förmoda.
Rucklaren, som får mig att tänka på en hamnsjåare på semester.
Och hans kusin, Rumlaren som lätt påstruken vinglande raglar hemåt i den ljumma sommarkvällen. Eller vår Ravaillac, en annan fransman. Han namn låter som en varg eller vildhund och han har ju också en mördad kung på sitt samvete.
Åter till vivören, lätt blasé och världsvan. Han sitter där under ett parasoll på trottoarcaféet och inväntar kvällens fröjder. Iakttar förbipasserande och tänker att alla de där andra som sliter och släpar i sitt anletes svett måste ha missförstått något om hur det här livet ska levas.
Vivören är alltid vid god vigör. Han utstrålar livskraft och styrka. Skulle hälsan någon gång vackla, hans leverne kan ju så att säga tänkas tära på levern, så är han strax vid god vigör igen. Förbluffande raskt ser vi honom åter i vimlet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar