Jag skyllde länge på att jag behövde långa sammanhängande sjok med tid för att kunna skriva. Jag hittade fler som kunde backa upp min övertygelse, tex Bodil Malmsten som i sin "Så gör jag - konsten att skriva" menade att hon fungerade likadant.
Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.
Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.
Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.
Av måsten och den så kallade tillvaron.
Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.
Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.
Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.
Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.
I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.
Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.
