Jag ser inte mycket av ungdomarna nuförtiden. De swishar förbi och man får fånga dem i förbifarten. Korta glimtar här och där som små guldkorn i floden av tid.
En flyttar för att gå i skolan i en ny stad, i ett nytt land och en är mest på annat håll fast hemma i vår stad. Det är helt i sin ordning, precis som det ska vara nu.
Och kanske kan jag även någon gång hinna fånga mig själv i förbifarten. Hon springer alltför ofta så fort förbi och jag hinner knappt se henne i ögonvrån, hon den där människan som är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar