Tillvaron känns ofta som ett oavbrutet flöde av dagar. Påfallande ofta är det måndag och fredag. De övriga dagarna kläms in däremellan. Måndag-fredag-måndag, sådär rullar det på.
Hur får man det att sakta ner en aning? Jag vill ju hinna verkligen uppleva tex en tisdag. Hur fångar man en tisdag i farten? Jag vill ju hinna njuta av den, insupa den sanna tisdagskänslan.
Eller en lördag, innan det vips, knappt via en söndag, blivit måndag igen?
Helgen. Jag vill känna skillnad på arbetsveckan, i mitt fall de fem vardagarna, och helgens två. Jag uppskattar båda och vill just därför känna skillnaden.
Att, nu är det helg. Tid för vila. Annat än jobb.
Religionerna är bra på det här. Att helga en vilodag, eller ett sabbatsdygn. Jag tar gärna två tack!
Tyvärr är jag inte religiös, det har inte blivit så. Då får man skapa sin egen tradition.
Min viloperiod startar på fredag eftermiddag och varar tills söndagen tar slut. Starten är tydlig. Ett tvärstopp. Arbetet är klart. Veckan är stängd. Jag vet något om hur den kommande ser ut. Lagom för att släppa tanken på den.
Vila innebär inte bara oföretagsamhet och slöhet. Det kan vara fest med vänner. Långa promenader, eller hårt slit med röjning och städning. Vilan rymmer också mitt skrivande och det sticker jag in i småportioner även under arbetsveckan.
Små pauser under dagen, en längre någon vardagkväll och sen två dygn.
En rytm, en takt. En som passar en tondöv som jag. Det är inget som hörs, bara känns. Som en puls. En puls som gör mitt liv möjligt.
