Ibland blir det just inte mer än dravel. Morgonsidorna fylls bara med gammalt tugg. Slagg som vill ut. De där tre sidorna text som jag envisas med att skriva varje dag, helst direkt på morgonen, även om jag inte alltid lyckas.
Ibland låter jag mig fångas. Luras av nyhetsflödet som så lättillgängligt lockar. Vad har hänt i natt? Finns världen kvar? Redan innan kaffet dragit klart sitter jag och läser på DN.se eller nån artikel på Medium. Dessutom då gärna något jobbrelaterat fast jag officiellt inte går till jobbet, i sovrummet, förrän efter allt det där är avklarat.
Tre sidor skrivna och lika många koppar kaffe.
Ibland blir det bara dravel. För att fylla sidorna med dagens textbeting. Vem har jag lovat att det skall vara just dessa sidor. Bara mig själv förstås. Men ett löfte är ett löfte och jag vet nyttan det som till synes är dravel kan ha.
Dravlet som annars stannar inom mig, som jag inte får syn på, som sätter sig osynligt, oåtkomligt i nacke och axlar. Så mycket bättre att det töms ut och bara besudlar sidorna i en skrivbok som ingen behöver se.
Boken tål allt. Den tycker inte att jag är tjatig och gnällig. Den säger inte att jag upprepar mig och sprider dålig energi. Den tar bara emot och visar sen upp det i sin alldaglighet, När jag ser mina känslor och ältande återkommande tankar fästa på papper förlorar de sin negativa kraft. De blir bara ord. Ord som går att agera på.
