Nu har halva januari passerat. Jag brukar tycka att årets första månad är evighetslång och sniglar sig fram. Inte i år inte. Jag undrar vad det är som förstärker känslan av tidens flykt? Jag menar så jag istället kan dämpa farten.
Stanna, jag vill gå av. Eller, det vill jag ju inte, men jag vill att tiden skall kännas mer. På ett positivt sätt, som att jag hinner mycket, upplever mycket, inte som ett långsamt långtråkigt tradigt tragglande.
Snarare så som det kan kännas på en resa, då man gör och ser nya saker varje dag. Det är det som är boven har jag kommit på. Varje gång du gör eller upplever någonting välbekant som t ex firar jul, nyår, midsommar, besöker Paris eller Las Vegas, flyter tiden ihop och nuet blandas samman med tidigare upplevelser av samma sak.
Jag älskar traditioner men de förkortar livet, eller i alla fall upplevelsen av tiden, livet. Vill man känna att man lever länge skall man inte upprepa sig.
Det är måndag och fredag oftare än övriga dagar i veckan, åtminstone känns det så på måndagar och fredagar. Idag är det torsdag och det känns lite mer ovanligt. Sällsynta torsdagar. En gång hade min pappa två torsdagar i rad. Jag tyckte det var så fascinerande som barn när han berättade det. Så kan det bli när man reser fram och tillbaka över datumgränsen. Verklighetens tid stannar dock aldrig upp, går bakåt eller upprepar sig.
Tiden är den enda rättvist fördelade resursen i världen. Den mest värdefulla kanske, för med tiden kan vi göra allt det andra, det vi sätter värde på i olika sammanhang. Tiden rymmer allt.
