För ganska många år sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag saknade snön. Det var i mellandagarna 2013. Jag var förstås tvungen att kolla när det var, för jag har tänkt på den där saknaden så många gånger sedan dess. Det är så sällan som det blir riktigt bra med snö i mina trakter av landet. Kommer det snö, smälter den oftast snabbt till smutsigt slask.
Men nu i slutet av januari 2021 kom snön även till Stockholm. Ordentligt med snö och minus tvåsiffrigt. Det ser ut att hålla i sig så långt prognosen ser. Ingen är gladare än jag. Jag älskar snö och kyla. Jag hör plogbilen slamra sju våningar ner på gatan. Detta omisskännliga skrapljud. Av någon anledning tycker jag om det.
Som liten gillade jag när det drog ihop sig till snöstorm. Ju värre dess bättre. Känslan av att sitta inne och titta ut på yrande snö som samlades i drivor utefter husväggen. Oslagbart. Att sen få pulsa genom nysnö eller gå över ett knarrande lite nedtrampat täcke.
Snö är en fantastisk leksak. Den går att åka kana på, pulka, sopsäck, skidor eller kälke, det mesta duger. Av nån anledning har jag alltid velat ha en isjakt. Eller åtminstone en spark.
Snön kan formas till gubbar, bollar, kojor och borgar. Snöänglar. Det går att glömma saker i snö. Det som glöms i snö... Jag har lyckats glömma såväl ett par skidor som ett fårskinn i snön en hel snörik vinter.
Att se snö som konstnärligt täcker trädens grenar. Att se solen gnistra i iskristallerna. Att känna kylan bita i näsa och kinder. Det är sann vinternjutning.
Ännu känner jag ingen längtan till våren. Den kan gärna få dröja ännu en tid.
