Redan i januari skrev jag om hur mina dagliga promenader räddar mig från att stilla bli galen av inre stress. En stress som byggs upp av att tillbringa för mycket tid i samma usla position. Jag har alltid varit ergonomens mardröm, eller kanske dröm för jag låter dem utmanas i sitt yrkesutövande och sånt brukar vara skoj.
Sedan hemmet blivit kontor har det inte precis förbättrats. Hemmet är trångt och tättbefolkat och något utrymme för ett riktigt hemmakontor finns inte. Alltså sitter jag som en ostkrok vid ett för lågt skrivbord på en köksstol. Fastkedjad via hörlurarnas sladd till datorn i en ändlös räcka möten.
Promenaderna på kvällen är livräddande. Utan dem hade jag sprängts av all under dagen genererad frustration. Den rinner av mig, lämnar min kropp tanke för tanke, steg för steg på min väg längs kanalen. Kanske har jag förorenat vattnet med min tyngd men jag tror kanalen klarar att svälja och rena sig från den sortens skräp. Ankorna ser inte ut att bry sig.
Jag vänder när jag möter min man på väg hem från sitt kontor vid samma tid. Tillbaka hem går jag med lättare steg. Kanalen nu täckt av snö och is ligger lika lugn som alltid.
