Detta timglas är inte av genomskinligt slag och tur är väl det.
Men oavsett om mycket eller lite återstår, hur tar man bäst vara på sin tillmätta tid?
Det går inte att uppfatta eller uppskatta varje minut, varje timme eller ens varje dag. Veckorna blåser ju förbi med osannolik fart.
Det är som en sandstorm. Omöjligt att urskilja enstaka sandkorn. Men sanden kilar in sig mellan sidorna i mina böcker och ibland mellan tårna när jag går barfota. Någonstans fastnar korn och minnen skapas.
Tiden bygger ett slott av sand. Jag bor i det tills havet hämtar det tillbaka.
