Vissa spritter ur sängen som en sprättbåge. genast redo. Vaken och alert. Inte jag.
Jag har provat det mesta. Sover mina 8-9 timmar. Försöker hinna vakna naturligt innan väckarklockan rycker mig mitt ur en dröm eller ännu värre ur djupsömnen. Lämnar persiennerna uppdragna för att låta morgonljuset komma in.
Kaffe, jag behöver kaffe. Baljvis. Läsa tidningen. Långsamt. Till slut vaknar livsandarna. Halvt.
Jag känner mig som en gammal bil som inte tänder på alla cylindrar. Taskiga tändstift eller om det är startmotorn som är kass. Generatorn? Batteriet? Det räcker inte att man fått stå still i garaget under natten. Det är vidderna som saknas. Långfärden mot solnedgången. Att få trycka gasen i botten på en raksträcka i Tyskland där det ännu är fri fart.
Jag begriper inte hur jag för ett år sedan lyckades gå upp samma tid som nu och då hinna ta mig till jobbet i en annan del av stan. Nu har jag på allvar svårt att hinna tillbaka in till skrivbordet i sovrummet i tid från kaffet vid köksbordet.
Tillvaron bjuder inte på något att bli slutkörd av. Utan sund trötthet blir vilan inte välgörande nog för att vara uppiggande. Allt känns som en oändlig bilkö, man blir inte pigg, man blir inte trött. Det känns bara segt.
